Denna teckning gjorde jag i treårsåldern. Längst ned i mitten finns en polisbil, men jag är inte helt säker på vad den stora saken över den ska föreställa; om det är en raket, eller en kyrka, eller ett polishus. Jag hoppas att den skulle vara en raket, för den ser cool ut som raket.

Detta recept är från oktober 1978, då jag nyss fyllt fyra år. Det är förvånansvärt hur lite jag förändrats; det har gått 22 år, och jag envisas fortfarande med att baka kakor som innehåller choklad och för mycket socker.

56 liter socker hade jag nog fått i mig i den åldern, men många av mina recept var ännu mer svårsmälta. Jag minns en gång när jag var på besök i min mormors och morfars sommarstuga i Svälte (utanför Uddevalla), och jag hade skrivit två egna recept; kryddkaka och trattofonkaka. Min mormor lät mig häpnadsväckande nog baka båda.

Kryddkakan innehöll, um, mest kryddor av olika slag. Vad jag minns kom den ut ur ugnen varandes platt, svart, och inte speciellt aptitlig. Trattofonkakan var däremot inte alldeles olik vanlig sockerkaka. Jag misstänker att min mormor inte ville upprepa kryddkake-episoden, och därför hjälpte till att justera proportionerna mellan ingredienserna en smula.    

"Men här tar svarta skogen slut, och mumintrollet glad klev ut". En sida från Tove Janssons bok "Hur gick det sen?", som jag ritade av i december 1978.

Jag hittade även en mycket fin hemmagjord bok med titeln "Ur DJUNGELBOK - Mowglis ävENTYR". På varje sida fanns bilder på figurer från Djungelboken, och text i stil med

DENSTOBESHEREKAN
VARRÄDDPÅÅSKAN

Men det bästa var ändå reklamen för nästa bok i serien:

DENANDRA
BOKENAVBOKEN
DENHANDLAROM
NÄRMOWGLI
VILLMÖBLERA 

Maskinskrivning från december 1978:

PAPPASSKOLANUM1KKLASS +2
NÄRPAPPAGÅRTILLSKOLANDÅL+ KOMERMAILISSSOGORDETSÅ
MAILISÄREN B A RNFLIKA HCOLEN ASPONG
OPELÄRENB ILHCOMA+ LENAHCODETREKERINTEOOP
H EJDÅJAGH ETERMARTIN
ABCDEFGH IJ KLMNOPQRSTU VXYZÅÄÖ

När jag var liten jobbade min pappa som högstadielärare. Min barnflicka Majlis kommer jag inte ihåg; däremot har jag en del minnen av Lena Spång. Jag minns att hon spelade piano; jag minns någon gång när hon var med när jag lekte Ingemar Stenmark och åkte slalom i vår soffa, och en gång när hon lät oss äta efterrätten först. Och en traumatisk gång när hon inte ville köpa trummor till mig, när vi var i en leksaksaffär. Jag hade svårt att begripa varför vuxna inte kunde köpa något så viktigt som leksaker till mig, när de lade ut hundratals kronor på sådana trivialiteter som hyra och mat, och jag lovade mig själv att köpa mina barn alla leksaker de ville ha.

En liknande episod inträffade några år senare, när en fröken på mitt dagis inte vågade låta mig klättra upp i ett högt träd. Jag blev väldigt sur, och tyckte att "När jag blir stor ska mina barn få klättra i träd hur mycket de vill!"

Jag har i efterhand tittat på en del av de jättehöga träd jag klättrade i som liten, och det finns inte en chans att jag skulle släppa några barn i närheten av dem.

Två av våra mindre kända fåglar; en rolig bild från januari 1979.

Här är en kalender jag gjorde för år 1979. I februari fyllde min lillasyster Karin två år, och följaktligen finns det en bild på Karin i februari-rutan tillsammans med en tårta med två ljus. I augusti-rutan finns en motsvarande bild på mig, där jag fyller fem. Jag var tydligen för lat för att rita trettiotre ljus, så min pappas födelsedag fick markeras med ett enkelt "Pappa 33 år". Min mammas födelsedag är mystiskt frånvarande.

Mars-bilden föreställer istappar som smälter. Juni-bilden föreställer den f d estniska barnkolonin i Sämstad, där vi ofta tillbringade några veckor av sommaren.

Kalendrar med ungefär denna form har präglat min tidsuppfattning; när jag tänker mig ett år, tänker jag mig en lite avlång fyrkant, med lätt rundade hörn, där januari återfinns högst upp i det vänstra hörnet, och där augusti är i det nedersta högra hörnet. Det är självklart för mig att vi just nu, i oktober, är längst ned på året, någonstans i mitten, och på väg åt vänster.

Det är intressant att höra hur andra människor tänker sig något så abstrakt som ett år; en person som jag frågade en gång hade haft en dragspelsvikt kalender, och i hans bild av ett år var månaderna vikta hit och dit, och de första och sista sex månaderna var på motsatta sidor av pappret.

Denna Sverigekarta från maj 1979 får demonstrera att inte bara min smak för chokladtårta grundlades tidigt, utan även mitt usla sinne för geografi. Lägg märke till att de viktiga platserna Uddevalla och Svälte är utmärkta på kartan (min snälla mormor bodde ju där).

Jag är en av många som lyssnade på Kåldolmar och Kalsipper som barn, och som senare förvånat märkt att historien innehöll sådant som "vietnameser" och "det kommunistiska spöket". Jag läste förstås även C S Lewis Narnia-böcker utan att ha en susning om att de skulle ha något att göra med kristendomen. Visserligen fick jag som sjuåring för mig att läsa igenom Bibeln, men jag tröttnade någon gång i Andra Mosebok.

Jag har fortfarande kvar mitt gamla kassettband med Kåldolmar och Kalsipper, och även ett annat band med det första avsnittet av julkalendern Trolltider. De har en enormt hög nostalgifaktor för mig. (Jag brukade ha några korta och brusiga samplingar från mina band här, men det känns överflödigt nu när folk lagt upp hela alltet i bättre kvalitet på Youtube).

Som femåring ritade jag den sammanställning av mineral och bergarter som man kan beskåda till vänster. Jag fick tidigt ett intresse för natur och vetenskap av alla de slag, och jag ritade hundratals egna böcker med dinosaurier, ädelstenar, grodor, planeter, fåglar, hajar, svampar, o s v, och jag memorerade en väldig mängd djurnamn på latin. Ett tag ville jag bli fältbiolog när jag blev stor.

Dinosaurier som jag ritade av från någon bok under våren 1980. Jag har hur många sådana här teckningar som helst. 

Ett utdrag ur "Svampboken" (en av ett oändligt antal liknande böcker).

Jag hade uppenbarligen ett starkt behov av att systematisera och katalogisera saker som ung. En gång i nio-tioårsåldern fick jag idén att skapa ett uppslagsverk där det stod allt, absolut allt som fanns att veta i hela världen. Jag kom så långt som att beskriva ett hörn av mitt rum i mycket hög detalj.

Nioåriga jag hade älskat Wikipedia. 

Jag minns fortfarande hur jag som sjuåring lärde mig de olika delarna i en cell. "Membran" hade jag uppenbarligen svårt att stava till.

Som kontrast till allt överintellektuellt uppslagsboksmakande kommer härmed en bild från 1981. Jag begriper den inte riktigt, men jag tycker att den är cool och dinosaurierna söta. Ljudeffekterna var definitivt inspirerade av Hulk-tidningar från 1980.

Därmed kommer vi in på ämnet serier. Från och med 1980 blev jag mycket intresserad av superhjältar; till vänster en bild på Läderlappen (vilket var det officiella svenska namnet på Batman på den tiden). Jag tror att den är inspirerad av en av Neal Adams' läderlappenteckningar.

I början skrev jag sällan egna manus, utan återberättade mest serier jag hade hemma. Jämför teckningarna till vänster med Curt Swans original. Curt Swan hade bättre kläm på anatomin, men min Mikrovågsman är klart sötare. 

1980 började serietidningen Hulk komma ut i Sverige, och jag fastnade snabbt för den. De flesta av mina riktigt tidiga hemmagjorda serier är Hulk-serier.

Meningen "Massiva chockvågor hamrar mot vulkanen...den sköra skorpan spricker och förvandlas till damm..." måste ha gjort intryck på mig, för jag har tecknat just den serierutan minst fem gånger i olika serier från den här tiden. Jämför med Herb Trimpes original. 

Under några år därefter tecknade jag sällan människor, eftersom jag var perfektionistisk och ville teckna dem realistiskt, eller inte alls. Det blev "inte alls" tills 1985, då jag började teckna egna nummer av Spindelmannen, min dåvarande favoritserie. Eftersom jag sällan visade dem för någon, blev det troligtvis lättare att stå ut med mina brister som tecknare. På några år producerade jag ca 20 tidningar med egna manus (de flesta blev dock skissartade eller halvfärdiga).

Bilden till vänster är från mitt tredje nummer - Spindelmannen 3-85.  

Ingen av mina tidiga Spindelmannentidningar kommer att ge mig Nobelpriset i litteratur inom en överskådlig framtid. De imiterar originalseriens handling och melodramatiska dialog på ett väldigt ytligt sätt; mina nummer är snarare ett hopkok av Spindelmannen-ismer än berättelser med en logisk handling. Detta gör dem till väldigt roliga så här i efterhand, i varje fall om man har läst Spindelmannentidningar från början av 80-talet och känner igen stilen på dialogen.

Bilden till vänster kommer från min egen Spindelmannen 9 1985 - ett av de roligaste numren. Tidningen börjar med att Spindelmannens alter ego Peter Parker kommer hem till sin lägenhet. Han upptäcker att den är helt tom, sånär som på en liten elektronisk apparat som tillhör hans fiende Mysterio. Uppenbarligen har Mysterio luskat ut Spindelmannens hemliga identitet, och tömt hans lägenhet av något lömskt skäl. Peter tar på sig sin mask igen och är på väg ut för att leta efter Mysterio, när han hejdar sig med följande briljanta monolog:

"Stopp ett tag, Parker! Tänk igenom situationen ett tag! Innan du slänger dig ut genom fönstret har du en hel hop läxor att göra!"

Att det kanske var svårt att göra läxorna om lägenheten var helt tom slog mig inte när jag skrev det, så Peter stannar pliktskyldigt kvar och gör läxorna. När han väl är klar träffar han på Mysterio, som besegrar honom, och stoppar honom i en dödsfälla av James Bond-typ. Mysterio väcker honom med repliken "Vakna, Peter Parker! För du vill väl inte sova över din egen avrättning?" Spindelmannen vaknar, och upptäcker att han hålls fängslad över ett kar med vätska.

Mysterio förklarar därefter att "vätskan under dig är koncentrerad syra..", varpå han startar ett maskineri som långsamt sänker Spindelmannen nedåt, ned mot syran. Därmed är Mysterio nöjd och lämnar rummet.

Spindelmannen lyckas stänga av fällan genom att studsa en nätlina så att den slår till av-knappen. Förnöjt tänker han "Fullträff! Mysterios fälla fick kortslutning!", och bryter sig loss från stålbojorna, vilket lite smått föranleder frågan varför han inte gjorde det med en gång.

Till och med Spindelmannen anar i denna situation oråd, och frågar sig hur det kommer sig att Mysterio låter honom fly så lätt. Som svar på frågan dyker plötsligt en ny fiende, Dr Octopus, upp. Därmed avslutas Spindelmannen nr 9 1985.

Superskurken Juggernaut, från min egen Spindelmannen 10-85. Mycket inspirerad av John Romita Jr:s Juggernaut-teckningar från den riktiga Spindelmannentidningen samma år. 

Inspirerad av barnsuperhjältegruppen Power Pack skrev jag 1986 ihop en serie om två unga killar i Göteborg som upptäckte att de var mutanter och hade övermänskliga krafter. De träffade senare på fler unga superhjältar och tillsammans bildade de en grupp med det välklingande namnet "Force". Bilden till vänster föreställer två av de snyggaste rutorna från det första numret.

Bilden till vänster är delar av en sida med seriefiguren Silver Surfer, och är från 1987, då jag var 12-13 år. Mina anatomikunskaper hade förbättrats en hel del sedan 1985, men jag tecknade muskler väldigt bulligt, så alla såg ut som Michelingubbar.

Serien till vänster var den sista jag tecknade på länge; när jag var fjorton, sålde jag min kompletta samling Spindelmannentidningar och köpte en Amiga 500 istället. Jag började inte teckna regelbundet igen förrän efter gymnasiet.