av Martin Rebas, december 1998

En väldig massa människor verkar tycka att om det inte finns en gud och vi bara är skapade av en evolutionens nyck, så saknar livet mening.

Inte en "jag mår bra och har ett intressant jobb där jag hjälper människor"-mening - den kan finnas ändå - men något slags övergripande kosmisk mening som är väldigt viktig för dem, och de skulle vara väldigt olyckliga om den inte fanns.

Själv tror jag inte att den finns, och verkar klara mig bra utan den, men jag är förstås bara 24 år, och det kan ju tänkas att behovet av en sådan mening plötsligt skulle dyka upp någon gång när jag minst väntar mig det. Därför tänkte jag undersöka vad det är för mening de letar efter, så jag kan känna igen den, ifall den skulle råka promenera förbi.

Ordet "mening" har många betydelser, men i det här fallet verkar det röra sig om mening i betydelsen "syfte"; alltså, något har mening om det används för att uppnå ett mål.

Med en så pass lös definition kommer ditt liv ha mening om en av dina vänner använder dig som papperspress. Det är visserligen ett slags mening, men den skulle kanske ändå inte tillfredsställa de meningssuktande människor som omtalas ovan.

För varför skulle du bry dig om att din vän vill pressa papper med dig, ifall det inte känns bra? Varför skulle du rätta dig efter hans mål, och inte tvärtom? Han har väl ingen auktoritet över dig?

Men dina föräldrar då? Antag att dina föräldrar säger:
Vi har fött upp dig för att du ska vara vår papperspress. Det är meningen med ditt liv.

Det låter ju lite grann som en mening. Du skulle ju faktiskt inte funnits till, om inte dina föräldrar velat pressa papper. Nu måste väl ändå ditt liv vara meningsfullt?

Men finns inte samma problem kvar:

Varför skulle du bry dig om vad dina föräldrar vill ha dig till? Ja, de har skapat dig, men det gör väl egentligen ingen skillnad till eller från? Du är en självständig individ, precis som de, med egna intressen. Att de har beslutat om att du ska finnas till leder ju inte logiskt till slutsatsen att det därför är speciellt viktigt vad de vill använda dig till. Och eftersom det inte är ett skäl, så har du inte mer orsak att ta hänsyn till dina föräldrars önskemål än till din väns.

Jag kan egentligen bara se två skäl att lyssna på någon av dem: Det ena vore ifall de hotade att peta på dig med en vass pinne, eller något annat otrevligt, om du inte pressade papper. Det är förstås bara ett pragmatiskt skäl, och att du tvingas uppfylla deras önskemål för att maktsituationen är till deras fördel gör förstås inte ditt liv meningsfullare.

Det andra skälet vore ifall du visste att de hade bättre omdöme än du; kanske är det faktiskt så att allt utom att pressa papper kommer göra dig olycklig. Då är det förstås vettigt att göra som de tycker...av samma skäl som det är vettigt att lyssna på andra goda råd.

Fast om det inte ger ditt liv mening ifall någon föreslår att du ska knyta dina skosnören så du inte snubblar på dem, så kommer det inte ge ditt liv mening att du får reda på att det är bra för dig att pressa papper.

För att sammanfatta, så verkar alla former av mening mynna ut i att någon annan säger till dig vad du ska göra, och det svåra är att begripa varför man överhuvudtaget skulle lyssna på vad någon annan tycker. Men kanske är våra exempel bara inte tillräckligt kosmiska? Det var ju en kosmisk mening som efterfrågades.

Antag att vi har en varelse som alltid existerat, som skapat allting, inklusive mänskligheten, eftersom han vill att människorna ska, säg, föröka sig och uppfylla jorden, följa hans komplicerade regler, och prisa och hylla honom? Nej, vi tar "pressa papper" igen, för att vara konsekventa; det gör ingen skillnad för resonemanget, så låt oss säga att han har skapat världen för att människorna ska pressa papper åt honom.

Vore inte det bra? Nu har vi en mening igen, fast den här gången är den så kosmisk och övergripande som den kan bli. Det enda som är lite tråkigt är att varelsen själv saknar mening, kosmiskt sett, eftersom ingen annan sagt åt den vad den ska göra. Men har man skapat ett universum kan man antagligen ta vara på sig själv och behöver inte vara så ledsen för det.

Fast då har vi det där auktoritetsproblemet igen. Det enda som ändrat sig från exemplet med föräldrarna är att varelsen antagligen kan göra ditt liv otrevligt på fler sätt, och att den kan ge bättre råd om hur du blir lycklig. Men de två sakerna har redan visat sig vara irrelevanta för att ge dig mening.

Ditt liv blir kort sagt inte mer meningsfyllt om en allsmäktig varelse tycker att du ska pressa papper än om en av dina vänner vill det.

Så, för att återigen sammanfatta: om någon skulle säga "Livet vore meningslöst ifall det inte fanns en gud" menar de "Om det inte finns en gud kan ingen säga åt mig vad jag ska göra!"

Och de skulle ha fel! Så länge de letar efter mening, och inte belöningar, så är det precis lika meningsfullt för dem att göra vad jag tycker. Så här är mitt meddelande till dig som är osäker, vill ha en mening, men inte är säker på att gud finns:

Jag, Martin Rebas, finns.

Och jag tycker att du ska pressa papper.

--
Tillägg, från januari 2002: Jag är hemskt orolig att många som läser den här texten ska tappa bort poängen bland all sarkasm. I ett utslag av övertydlighet vill jag härmed ha sagt att poängen med min text inte är att det saknas papperspressare i världen, utan istället att det inte finns något sådant djur som en "övergripande kosmisk mening", och det eftersom det inte finns något skäl att anse att en eventuell guds mening med ditt liv skulle vara "riktigare" än någon annans mening, oavsett om guden t ex råkar vara allsmäktig och har skapat dig.